TSUNAMI 2004 DEL 1

Idag är det fem år sedan som vi upplevde Tsunamin nere i södra Thailand.

Dagen som skördade 300 000 människors liv världen över och där 543 svenskar i Thailand fick sätta livet till.

Jag har varit osäker på om jag skulle skriva ner min historia eftersom den är lång. Men bestämde mig sedan för att dela upp den i två delar.

Annandagen var den första lediga dagen för mig. Jag hade hjälpt till och laga julmat i köket på resorten. Tyvärr vaknade jag ganska tidigt men beslöt mig för att ligga kvar i sängen och läsa en stund.

Klockan 09.20 kände jag en skakning och trodde definitivt att det var från ett bygge längre bort. En stor svart hund hastade förbi fönstret och jag reflekterade över att den gick åt fel håll men tänkte inte mer på det.

Kvart i tio bestämde jag mig för att äta och fick sällskap av M och B som också bestämt sig för att göra detsamma. Kvällen innan hade vi firat vår gemensamma väns födelsedag nere på en annan resort.

Efter frukost beslutade vi oss för att titta på en nyrenoverad bungalow. När vi kom ut stod det folk nere på stenmuren vid stranden och vinkade åt oss att komma ner och titta.

I samma stund som vi klev upp på muren såg vi att havet var borta, kvar fanns bara blöt sand så långt ögat kunde nå. En segelbåt som legat på svaj längre ut från land låg nu lutad med babordsidan på sanden som en stor fisk på torra land.

I nästa sekund kom vattnet med väldig fart, vattnet var vitt och fräste argt. I höjd med båten svängde hela skrovet över på andra sidan och masten slog hårt i sanden och gick mitt itu.

Vi som stod på stranden höll andan och jag tror att det var här som vi insåg att något var käpprätt fel, även om upplevelsen kunde liknas vid ett vackert naturfenomen.

Vågen var nu påväg rakt emot oss och vi stirrade som förhäxade på dess framfart innan den slog upp mot stenmuren. Därefter sögs allt vatten ut igen men lämnade kvar tusentals sprattlande fiskar på den blöta sanden som havet burit med sig.

Det var signalen.

-Tag barnen och spring upp mot vägen så fort du bara kan, sade jag till resortägaren.

Själv sprang jag upp på resortens högsta punkt, poolen. Men insåg i samma sekund att det kunde vara halt och farligt så jag sprang ner igen och sökte skydd i restaurangen där vi suttit alldeles innan.

Det var precis innan vattnet började forsa omkring oss. Ljudet var öronbedövande och jag hade bara en tanke i huvudet och det var att jag måste hålla mig upprätt och inte ramla för då var det kört.

Restaurangen började redan se ut som ett slagfält och var ett fullkomligt inferno. Folk skrek okontrollerat och ryckte tag i varandra.

Vattnet vällde snabbt in över alla bräddar, stolar och bord virvlade runt på egen hand. Min plan i kaoset förutom att inte hamna under någon eller något, var att ta mig in i köket.

Den stora vita glassboxen fick också liv och verkade även den vara påväg bort mot köket i samma riktning när en hand grep tag i min arm och fångade in mig.

Det var en kille ur personalen som vill att jag skall hoppa ut genom bakdörren på andra sidan men jag var inte redo utan klamrar mig fast i diskbänken.

Dörröppningen bakom mig som jag med stor möda hade forcerat mig igenom var nu helt igenmurad av möbler fast vattnet fortsatte att pressa sig förbi.

Nästa tanke som slog mig var att om det fortsatte att komma ännu mer vatten från havet och jag stannade kvar i köket, kanske väggarna rasade och då blev jag levande begravd där inne. Min nya plan B blev då att ta mig ut genom bakdörren.

Skorna hade jag tappat för längesedan och jag var barfota. På baksidan såg jag hur några gröna buskar flöt förbi i en onaturligt hög hastighet, tätt följd av en stor avlång och en mindre pysande gasflaska. Strax därefter hoppade jag ut.

Jag flöt med det grumliga vattnet och hann inte väja för all bråte och spretiga trädgrenar, ljudnivån var fortfarande hög. Plötsligt upphörde ljudet och allt blev stilla och vattnet började dra sig tillbaka.

Jag provade att ställa mig upp försiktigt eftersom jag fortfarande inte såg botten men kunde känna det ojämna underlaget. Strax därefter såg jag min vän A lite längre bort som vevade med sina långa armar och var på väg mot mig.

Trött i kropp och själ bestämde jag mig för att se hur det hade gått med min bungalow så jag började min barfota vandring tillbaka mot havet. Jag skar mig under fötterna men var som bedövad och kände ingenting.

Den syn som mötte mig när jag rundade hörnet på restaurangen var obeskrivlig.

Av den annars så prunkande trädgården fanns inte en tillstymmelse. Min stackars bungalow var vattenfylld och sandig, allt var förstört.

Resväskan låg uppslagen på verendan tillsammans med plaststolar, skor och sandiga handdukar. Sängen stod obäddad halvvägs ut genom dörren med sängkläderna täckta av glassplitter.

De fasta modulerna inne i bungalown, garderoben och skrivbordet var intakt och på skrivbordet låg min kamera och mobilen fortfarande på laddning.

Jag försökte ringa men kom inte fram. Nästa steg handlade jag irrationellt och bestämde mig för att dokumentera förödelsen med min då analoga kamera, istället för att samla ihop allt och ge mig iväg.

Efter att ha stoppat ner några filmrullar i fickan och lokaliserat min plånbok i garderoben hann jag ta sju bilder. Sedan skrek någon att en stor våg var påväg in mot land och vi måste springa.

(Ingen av dessa bilderna har jag tagit)